Rudskogen 10.05.99 Av: Dan Ullén Jag hade suttit hos Oslo Energi Konsult hela dagen och jobbat och tittat ut på de hotfulla molnen genom fönstret. När klockan var två och det fortfarande inte hade kommit en droppe regn började jag hoppas på att vi faktiskt skulle få en torr bana att snurra runt på på kvällen. 14.30 körde jag iväg mot Nordbykrysset där vi skulle mötas för gemensam avfärd. Eftersom jag satt på Økern så var det ju bara att köra E6 söderut tills man kunde svänga av mot E18. Jag rullade ut i rusningstrafiken och skyltarna angav E6 i heldragen ram och E18 i streckad. Bra, då var jag på rätt spår. Ytterligare en likadan skylt passerade och jag började koncentrera mig på att hitta en Statoil eftersom det var kris i tanken. Plötsligt stod det bara E6 på skyltarna och jag insåg att jag förmodligen missat avfarten mot Stockholm. Attans elände, det var bara att vända och köra tillbaka tills jag hittade avfarten igen. Till slut var jag tillbaka där jag börjat insåg jag när jag vände mig om och såg E6/E18-skylten åt andra hållet. Så jag vände vid nästa möjlighet och hamnade plötsligt i nästan stillastående trafik. Tre bilar längre fram låg en polisbil så jag fick snällt ligga kvar i kön. Resultatet var att jag kom till Nordbykrysset 20 minuter efter att alla åkt. När jag körde ut från macken (jag fick ge upp att hitta en Statoil) passerade David precis framför näsan på mig. Jag körde ikapp honom och höll följe fram till banan. Väl framme var det bara att köra direkt till ljudtestet. De ville inte låta mig se vad mätaren sa utan log bara och sa att till nästa gång måste jag nog sätta på originalpottor, innan de skrev 104 dB på pappret. Puh. Vi samlades kring Gunnar som höll samlingen. Det visade sig att andra årskursen bara bestod av 6-7 personer medan vi nybörjare var 20-25 stycken. Gunnar pekade på mig och sa åt mig att byta till den andra gruppen. Det utjämnade ju inte grupperna särskilt radikalt men det var självklart spännande för mig och det var inte utan att jag oroade mig lite för att det skulle gå för fort. Dagens övning var pushteknik. Det utfördes på långrakan genom att koner sattes upp som portar som vi skulle styra igenom. Jag har kört med pushteknik i åratal men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Först ut var nybörjargruppen och jag fick sitta och vänta med de andra på att det skulle bli vår tur. När jag såg de andra i tre långa led puttra runt på banan var jag glad att ha fått köra i fortsättningsgruppen. Sällskap är visserligen kul men inte köbildning. Så var det vår tur. Jag rullade ut på banan väldigt försiktigt, orolig för kalla däck och iskall asfalt. Efter några varv började både cykeln och jag få upp värmen och jag kunde börja tänka på mina mål och på dagens övning. Pushteknik är som sagt gammalt nytt men det är en sak som jag glömmer med jämna mellanrum och som Gunnar stoppade mig för att påpeka. Jag måste helt enkelt lägga mig ner mer så att jag får underarmarna parallellt med backen, då går kraften mera direkt dit den ska i styret. Svårt när man är lång. En annan sak som jag upptäckte var att det var lättare att åstadkomma det önskade spåret (höger-rakt-vänster-rakt-höger-rakt snarare än höger-vänster-höger) om man utför själva styrningen en dryg meter innan porten. Denna sista upptäckt är möjligen bara tillämpbar på portkörning. Målet i Storsvängen med att hitta fler referenspunkter nåddes genom att jag utsåg två av reklamskyltarna, Valtra och JVC, till referenspunkter innan man kan titta på utgångscurben. Båda dessa skyltar är röda med vit text och alltså lätta att lokalisera. Det jag upptäckte efter ett tag var att jag kunde flytta blicken från Valtra till JVC ganska snabbt. In i vänstern efter depårakan, blicken på styrpunkten där pushen för högern ges och därefter blicken upp på Valtra. Så fort Valtra är lokaliserad kan man byta till JVC och hålla den tills man känner att man kan byta till utgångscurben utan att riskera att skära in åt höger och hamna på innercurben. Essen var ju ett annat mål sedan förra gången. Inför andra eller tredje passet fick Thomas och jag tips av KAS om att inte gå in i första högern så sent som vi båda gör. Istället ska man försöka hålla ett runt spår hela vägen från långrakans slut. Sedan offrar man vänsterkurvan där man lägger sig närmare vänsterkanten än vad jag gjort tidigare. Slutligen får man då ett spår som gör att man kan dra på ut på Slakteristräcket mycket tidigare. Efter att ha testat detta och fått till det ett par gånger konstaterade jag två saker. För det första måste man lägga ner ganska hårt i den första högern eftersom denna stora kurva (kurvan efter långrakan+första högern) kniper åt på slutet. Det ska väl gå att få till men vid ett par tillfällen var jag så övertygad om att jag kom in för snabbt med tanke på den kalla asfalten att jag fick borsta av lite fart med bromsen precis innan det kniper. Den andra upptäckten var att med detta spår slipper man ojämnheterna i vänstern som gjorde mig otrygg förra gången. Hur ser målen för nästa gång ut då? Storsvängen. Jag ska prova att hålla ett spår längre ut så att jag slipper oroa mig för innercurben och kanske därigenom vågar titta längre fram mycket tidigare. Långrakan. Vara duktig på övningarna. Kurvan efter långrakan. Byggs ihop med första esshögern. Första esshögern. Ska träna på att ändra nerlägg där denna kurva börjar. Oavsett om det går snabbt eller inte så krävs en styrimpuls om man ska kunna hålla detta långa högerspår från långrakans slut. Essvänstern. Ska testa att hålla mig kvar till vänster genom den för att se hur det påverkar utgångsspåret i högern. Andra esshögern. Ska träna på att titta långt, långt fram så att jag vågar dra på gas tidigare. Slakteristräcket. Ska försöka accelera ända tills det är dags att börja bromsa, snarare än att accelerera, gå på jämn gas, släppa gasen och bromsa. Borde kunna bli bra träning till den dag man får köra fullt på långrakan. Slaktarn. Plötsligt föll allting på plats och jag känner mig inte alls otrygg här. Jag vet inte varför, det bara känns rätt plötsligt. Högfarten. Här har jag upptäckt att man kan sitta kvar med ändan hängande på vänstersidan även genom högern. Ju snabbare det går desto mer nerlägg (men fortfarande relativt lite) blir det och då känns det som att man sitter väldigt högt på cykeln när man sitter på fel sida. Tror dock fortfarande att man tjänar på att sitta rätt inför depåsvängen redan där. Depåsvängen. Jag testade att ta denna kurva på tvåan istället och det var med nöd och näppe att det gick. Min cykel har nämligen ett parti i sitt register där den hostar och beter sig. Förra gången höll vi för låg fart för att jag skulle kunna köra på något annat än ettan. Nu gick det snabbare och då började tvåan funka. Ska träna på att ta denna kurva med så mycket fart att motorn jobbar fint. Depårakan. Här gäller det att hitta ett bromsmärke. En oljefläck tjänade denna kväll som styrmärke men jag har svårt att inte bromsa onödigt hårt in i vänstern med ett missat spår i övergången till storsvängen som följd. Kvällen gick väldigt bra med tanke på vädret och jag kunde till min glädje notera att skamkanten på högersidan på mina helt nya däck var helt borta på de flesta ställen. Nu ska jag kolla almanackan efter nästa möjlighet till bankörning. Fyra veckors väntan innan det är Wobblekväll igen är alldeles för mycket.