Rudskogen 02.08.99 Av: Dan Ullén Så var man tillbaka på Rudskogen igen. Hur skulle det gå i förhållande till senast? Sedan senast jag var på Rudskogen hade jag ju kört en dag på Gelleråsen, en på Mantorp, en på Kinnekulle, tre på Anderstorp, två till på Gelleråsen, och en på Våler. Mängdträningen borde ha gett resultat även om det var på andra banor. I minnet hade jag förra årets dystra statistik för dem som kom "hem" till Rudskogen och körde ut. Gunnar K påminde oss dessutom också om just detta. Vi körde ut på första passet och jag tog det väldigt lugnt med uppvärmningen. Efter några varv var det dags att börja dra på. En stor skillnad mot förra gången märktes direkt. Då hade jag efter fyra pass äntligen lyckats få ett litet, litet knäskrap i utgången av Storsvängen. Nu körde jag nästan från start med knäskrap i samtliga kurvor. Det borde rimligen också betyda att det gick snabbare men säker kan man aldrig vara. Klockan skulle väl visa. Jag låg bakom MBE och försökte hålla hans tempo. Det var helt kört, han drog sakta men säkert ifrån mig. Jag trivdes inte alls. Hade jag verkligen kört här förut? Jag tyckte asfalten kändes hal och ingenting stämde. Plötsligt kom jag ikapp MBE igen i sluthögern i Essen. Han körde sakta och satte upp handen. Problem eller ville han slippa ha mig stressande bakom honom? Problem tydligen för han försvann in i depån. Själv kämpade jag vidare med en bana som jag inte tyckte om det minsta. Bästa tid för det här passet blev 1:15.9. Bra eller dåligt hade jag ingen aning om, det kändes skräp i alla fall. Efter det här passet kände jag en lycka över att aldrig mer behöva köra de 122 milen tur och retur från Nynäshamn. Den här skitbanan var ju inte värd besväret. Jaja, nytt försök efter 40 minuters vila och vätskekontroll. Jag ställde mig långt fram och fick ganska fri bana. Plötsligt stämde allt! Jag vet inte vad som hände men det funkade. Allting kändes rätt, tempot ökade och plötsligt var det skitkul att köra. När jag rullade in i depån efter 20 minuter hade jag säkert 200 i puls och ett brett flin tvärs över ansiktet. Tiden sa sitt också. 1:12.3 var ju onekligen en förbättring. Tredje passet var det dags att börja fundera på hur jag skulle köra för att det skulle gå ännu bättre. Även om det var kul och gick snabbare så var jag medveten om att det var åtskilligt som skapade problem för mig. De fördelade sig så här: Storsvängen. För låg fart på trean gjorde att jag inte fick något drag ut på rakan. Högern efter rakan. För låg fart gjorde att jag inte fick något drag på trean upp för backen. Essen. Svårt att hitta rätt spår. Jag visste aldrig från det ena varvet till det andra var jag skulle hamna. Slaktaren. Här gick det ganska bra även om jag bromsade på mig ibland och fick puttra runt. Högfarten. Här gick jag ibland ut så långt åt höger i ingången att jag fick knäskrap genom vänstern. Resultatet blev att jag kom alldeles för långt ut i högern och fick helt fel spår in i depåsvängen. Depåsvängen. Här hade jag problem med att jag inte fick tillräcklig kraft ut på tvåan. Återigen en puls på 200 och ytterligare lite lägre varvtid, 1:11.5. Jag passade på att fråga både Gunnar K och Erik om råd för mina problem och svaren gav följande resultat: Storsvängen. Jag körde på tvåan istället och fick mycket bättre drag ut på rakan. Det släppte lite lätt på ojämnheterna ibland men inget som var obehagligt. Högern efter rakan. Senare inbromsning, högre fart och mer markerad push gjorde att jag fick tillräcklig fart upp för backen för att trean skulle dra bra. Vid ett par tillfällen kände jag hur framdäcket släppte väldigt kort över skarvarna vilket gjorde att jag inte riktigt kände mig avslappnad där. Första högern i Essen. Jag bromsade inte utan växlade bara ner till tvåan och saktade försiktigt ner (blev tvungen att bromsa ibland ska erkännas) med kraftigt nerlägg innan jag bromsade hårt mot mitten av banan. Vänstern i Essen. Fullt nerlägg och så försökte jag "dra" in cykeln mot innercurben. Vid ett tillfälle släppte bakhjulet väldigt tydligt men det var bara skönt(!). Det kändes som när man drar ett vitt Staedtler radergummi över ett grovt grängat akvarellpapper. Framdäck, bakdäck, vänsterpuck. Tre fina punkter i backen, vad gör det om det glider lite i sidled då? Perverst kul. Andra högern i Essen. Här blev jag aldrig klar över vad som var idealspåret ut men försökte i alla fall dra på så tidigt som möjligt. Slaktarn. Här gick det snabbt ibland och vid ett par tillfällen gick tåpucken i asfalten. Det känns inte som att jag riskerar något bakhjulssläpp här ännu. Jag har inte tillräcklig kraft på tvåan för det. Kraften kommer istället alldeles lagom när jag ligger intill yttercurben och precis rätar upp cykeln. Högfarten. Jag försökte lägga spåret längre åt vänster och då gick det bättre genom högern och därmed blev Depåsvängen lättare. Depåsvängen. Här började jag växla ner till ettan in i kurvan istället. Första gången kände jag hur bakdäcket släppte och slingrade på gummiresterna som gör banan hal just i inbromsningen till Depåsvängen. Jag lade ner och drog försiktigt på genom kurvan. Det gick bra! Nästa varv gjorde jag om samma sak men lyckades hålla högre fart och dra på hårdare. Det där bakhjulssläppet blev en bra referens; Upp i högern med uthäng åt vänster, växla ner så att bakdäcket släpper, bromsa hårt, släpp upp försiktigt och ge tillbaka tryck på bakdäcket. När bakdäcket har lugnat sig är det bara att lägga omkull och dra på. Det kändes väldigt bra och det visade sig på varvtiden också som fortsatte neråt. 1:10.3 blev dagens bästa tid för mig. Kvällen var kul och mycket lärorik. Det enda jag oroar mig för efter Våler och den här kvällen det är att jag plötsligt ska få upptäcka att "jaha, OK, riktigt så elak kunde man inte vara mot cykeln". Det är möjligt att det är dags att ta ett steg bakåt och koncentrera sig på spår eller något nästa gång om jag inte plötsligt ska flyga av banan. Eller kanske jag bara ska testa att köra ännu snabbare...