Søvnig stemning i depotet kl 0900 Kjell Arild i full vigør gjennom Södrekurvan Morten holder Svein Kåre Myrabø (nr. 4 sammenlagt i 250 Prod) i sjakk i Hansen David gjør gjesteopptreden i RR-gruppen Alle foto: Tor Edvardsen		Anderstorp 14.-16.07.99 Av: Dan Ullén Så satt man då på Hotell Nissastigen i Gislaved igen och vädret var precis som ett år tidigare. Hällregn nu på kvällen före körningen. (Hällregn är egentligen fel ord för när man häller något så faller det neråt. Där jag stod och kurade på rastplatsen i Hestra så regnade det snett uppåt faktiskt, beroende på att det kom stormbyar som pressades upp längs berget från sjön.) Nåja, vi hoppades att vädret skulle bättra sig på samma sätt som det gjorde förra året och gick och lade oss efter några timmars ljug och skryt. Nästa morgon vaknade vi av att regnet forsade ner utanför fönstret men efter frukosten började solen bryta igenom och när vi äntligen stod uppradade för start ute på banan så var det nästan helt upptorkat. Jippi! Vi skulle inleda med några "bli kjent"-varv innan det var dags för övningar. Vi som hade kört på Anderstorp tidigare hamnade i en egen grupp och de övriga delades in i två grupper. Alla tre grupperna körde ut samtidigt, vi ledda av Erik. Kvällen innan hade jag monterat på mina originalljuddämpare för att klara Anderstorps 102dB-gräns. Eftersom jag hade fått signal från flera håll att det var ofarligt att köra med trimchippet till dessa dämpare och att det inte märktes någon större skillnad så lämnade jag originalchippet hemma. Big mistake. Cykeln gick som en påse nötter. Runt 5000 varv hackade den och var omöjlig att köra. Vid 6000 började den gå rent men den drog inte förrän vid 7000. (I vanliga fall drar den som en ardenner vid 6000 och sparkar ifrån som ett arabiskt fullblod vid 8000.) Nåja, det skulle väl funka för de här inledande varven i alla fall så fick man se om något gick att göra senare. De har byggt om depåutfarten sedan förra året så det var inte förrän efter ett helt varv som jag fick hälsa på Södra kurvan för första gången sedan kraschen förra året. Det gick fint även om jag fortfarande tycker att det är en skum kurva där det är svårt att se utgången. Det här första passet gick dessutom av naturliga skäl ganska långsamt. Vi roterade inom gruppen så att alla fick ligga bakom Erik och studera spårval. Spårval på Anderstorp handlar för det mesta bara om en enda sak, hur tidigt eller sent man lägger sin styrimpuls. Eftersom nästan alla kurvor följs av en raksträcka så behöver man inte i en kurva lägga spåret med tanke på nästa kurva. (Undantagen är Hansen och Karusellen där man lägger spåret inför Karusellen respektive Depåkurvan.) Första övningen (om jag minns rätt) var den gamla klassikern "Hvordan finne frem i et hav av kjegler" men den här gången var konerna uppsatta så att man lätt hittade igenom. Push på diagonalen och allt det där börjar sitta nu. Att använda det praktiskt på banan är däremot inte alltid så lätt. Dagens andra övning var bromsning. Till att börja med blev det stoppie lite väl tidigt och eftersom man då är tvungen att släppa på bromsen så blir bromssträckan onödigt lång. Nästa försök misslyckades på ungefär samma sätt, stoppie, släppa bromsen, ny stoppie, släppa bromsen, framhjulslåsning, vingel, vingel, flax, flax. Inte bra. Jag höjde farten och lade mig ner över tanken. Perfekt! Gunnar K rapporterade att jag bromsade med bakhjulet konstant 2-5 cm över asfalten. Genom att jag inte använder bakbromsen så gör det inget. Bakhjulet fortsätter att snurra i den fart det har när det lyfter och därmed behålls gyroeffekten och stabiliteten. De gånger jag fick till det så att jag kände att bakhjulet lyfte kändes det effektivt och bra och det kom till användning senare när vi fick köra fria varv. Eftersom några dagar gått sedan vi var på Anderstorp och Karlskoga dessutom kommit emellan så är jag lite osäker på vad som hände vilken dag och så, men det är det säkert någon annan som rapporterar om så jag fortsätter med att bara beskriva olika övningar och varv som jag minns dem, utan inbördes ordning. Broms i kurva missade jag förra året eftersom den övningen gjordes medan jag stod och begrundade min vrakade 916. Därför var jag spänd på hur detta skulle gå, det låter ju som en övning som kostar plast. Förutsatt att man inte har alltför mycket nerlägg så var det förvånansvärt odramatiskt. Det som händer är att cykeln försöker räta upp sig och gå rakt fram. Det går alltså att bromsa ganska hårt utan att få framhjulssläpp (disclaimer: om man inte har för mycket nerlägg som sagt). Även detta var något som kom till användning vid den fria körningen, i det här fallet i den svaga högern i essen på Gelleråsen. När vi släpptes lösa på fri körning så kunde man börja leka med bromspunkter, styrpunkter och spårval. Räknat från långrakan såg mitt varv till en början ut så här: 180 på långrakan för att inte vara ivägen för andra. Vid 300-skylten släppte jag gasen och började bromsa lätt för att stabilisera cykeln innan jag bromsade hårdare. Nerväxling till tvåan och push för att komma in i Norra kurvan. Ganska bra drag ut ur kurvan och full gas mot Atlas. Inbromsning och push för tidigt så att jag alltid fick oroa mig för att komma för långt ut mot curben i utgången. Full gas och uppväxling till trean. Inbromsning och nerväxling till tvåan igen (om ni tycker att jag kör på låga växlar så beror det som sagt på att ljuddämparna tvingade mig att ständigt ligga över 7000 varv) inför Gamla-start-och-mål. Här hittade jag ett bra svart streck i utgången som jag kunde sikta på och därmed undvika att komma för långt ut i utgången. I med trean i utgången och full gas mot Michelin. Inbromsning, nerväxling och push in i Michelin. Uppväxling till trean igen i utgången av kurvan (omvända växellägen linjalerar) och full gas bort mot Hansen. Inbromsning och nerväxling inför Hansen och push in i kurvan. Ut mot mitten av banan och så gå på jämn gas genom hela karusellen i ca 100 km/h innan hård broms mot Depåkurvan. Depåkurvan togs sedan med spottande motor som inte gick rent förrän en bit ut på Depårakan. Inbromsning, push och inte en enda referenspunkt så långt ögat når genom Södra kurvan. Hmm. Här fanns det mycket att förbättra. Full gas på långrakan blev första steget. Ganska enkelt ju. Sedan ska man bromsa också. 220 km/h förbi 300-skylten, släppa gasen, bromsa försiktigt, bromsa hårdare, komma ihåg att växla ner, hamna i ettan av misstag, knappt våga släppa bromsen, pusha in i Norra kurvan, dra på försiktigt eftersom ettan ligger i. Det gick ju inte så bra... Vi försöker igen. Full gas på långrakan, 220+ km/h förbi 300-skylten, släppa gasen, inte bromsa ännu, ska ikapp den där förbannade Triumphen, bromsa hårt, känna hur bakhjulet studsar (väl intränat som nämnts tidigare), räkna ner växlarna till tvåan, titta på innercurben, pusha hårt, titta på yttercurben och dra på, komma ikapp Triumphen. Så där ja, det var bättre. Det som kan förbättras ytterligare vad gäller mina inbromsningar är att jag måste accelerera ända tills jag bromsar. Nu släpper jag gärna gasen en stund innan jag börjar bromsa och det är ju helt onödigt även om det känns tryggt. Så var det Atlas. Vad kan man göra här? En hel massa men jag lyckades aldrig riktigt få till den. Jag provade att styra tidigare och senare och gå olika nära curben på insidan. De gånger det kändes bäst i utgången var när jag höll på att hamna med däcken på curben i innerkant. Gamla-start-och-mål tog jag fortsättningsvis på trean när jag inte hade någon framför mig. Det gjorde cykeln stabilare och fick bort en liten egenhet som jag råkade ut för i utgången när jag körde på tvåan, nämligen att jag fortsatte kurvan för långt så att jag nästan fick göra en liten vänstersväng för att hamna rätt på rakan. Michelin blev ganska snart en favoritkurva. Den tog jag konstant på trean (utom när jag skulle dra om Thomas i utgången, då behövde jag tvåan) och med knäskrap åtminstone i utgången men ibland redan i mitten av kurvan. Ett par gånger sköt jag förbi min styrpunkt och hamnade för långt ut. Det inser jag efteråt beror på att jag hade högre fart på rakan (efter ett bättre spår genom Gamla-start-och-mål) utan att flytta bromspunkten. Eftersom jag inte hade någon bra referenspunkt förrän jag såg utgångscurben så var jag förlorad och bromsade för länge innan jag vågade släppa och styra. Hansen är min absoluta favoritkurva på Anderstorp. Här lyckades jag bromsa ikapp de flesta jag hade framför mig och trycka ner cykeln snabbt med knäet hårt i backen redan från start. I mina bästa stunder hade jag ett spår som gjorde att jag slängde i knäet, skraaap, höll upp det över curben och slängde ner det igen, skraaap. Fin känsla. Vissa experiment med flyttad bromspunkt och högre fart gjorde att jag drev oroväckande långt ut till höger utan att känna att jag hade möjlighet att lägga ner mer och styra tvärare. Detta kom ofta som en följd av att jag i inbromsningen hamnade på den yttersta halvmetern av banan där det är ordentligt skumpigt så att både fram- och bakhjul hoppar. Karusellen var en gåta för mig. Jag förstod att den borde gå att köra mycket snabbare än jag gjorde och mycket riktigt fick jag spott och spe av mina medtrafikanter för att de var tvungna att sitta och gäspa bakom mig genom hela kurvan. De blev lite bättre efter ett tag då jag hittade en bra position på cykeln där jag hade vänsterarmen krokad runt tanken och ordentligt uthäng. Då kom jag i alla fall upp i 120+ km/h. Fortfarande finns det mycket tid att spara för mig i den kurvan. Depåsvängen var knepig eftersom jag inte vågade gå ner på ettan samtidigt som cykeln svarade dåligt på tvåan. Då finns det bara en lösning, öka farten. Det visade sig gå ganska bra. Jag lade alltid bromspunkten på samma ställe oavsett fart och styrde alltid på samma ställe också. Knäet låg konstant nere och gav information om nerläggsvinkeln och så var det bara att gasa. Vid ett tillfälle hamnade jag på curben i utgången men då var jag redan så upprest att det inte gjorde något. Oftast när det gick fort hamnade jag mellan curben och den vita linjen som går där. Små marginaler men farten är ju ganska låg så det är lätt att sikta. Södra kurvan då. Visst hängde det i att jag har kraschat där. Jag växlade fortfarande ner till tvåan och fick tillsägelse av Gunnar K att jag bromsade för långt in i svängen och pushade för lite. Egentligen bromsade jag inte så långt in, jag bara släppte bromsen väldigt sakta och försiktigt för att inte oroa fronten. Det samma gäller den mer eller mindre uteblivna pushen. Jag insåg att jag hade fått högerkurvsfobi. Jag skrapade ju knäet i samtliga tre vänstersvängar men inte i en enda av högersvängarna. Istället satt jag och oroade mig för hur högt från sadeln jag skulle hoppa när väl högerknäet tog i någonstans. Det bättrade sig lite på slutet, jag fick i knäet en gång i Södra kurvan och en gång i Gamla-start-och-mål och hoppade inte så jättehögt. Helt klart är att nästa gång på Anderstorp borde gå mycket bättre. Det inser jag efter att ha sett på min ganska bra slitna högerpuck efter Gelleråsen. Summa summarum, jag lärde mig en hel del nytt på Anderstorp och fick efterhand upp farten ganska bra (bästa tagna tid var 2:02 vilket jag är helnöjd med). Däremot var det för mycket med tre dagar just på Anderstorp som inte är en särskilt kul motorcykelbana eftersom det bara går rakt fram hela tiden. Till nästa år hoppas jag att Wobble försöker få antingen två dagar på vardera tre olika banor som det var -98 eller att man vänder på det så att det blir två dagar på Anderstorp och tre på Gelleråsen.